Mopeden fyller 60 år

Gammal blir ung på moppen

Mopeden fyller 60 år i år. Det är värt att fira, anser medlemmarna i Moppe Mojens vänner. Många av deras veteranmoppar har hängt med sedan 50-talet – mopedisterna likaså. mjukt knatter hörs på långt håll och snart syns 22 veteranmopeder i ett moln av avgaser på skogsvägens krön. – Känner du doften? Det är fantas-tiskt, man blir upprymd, säger Henrik Wenngren, 42 år, om den starka avgaslukten från tvåtaktaren med oljeblandning. När han kommer hem till frugan i Åkersberga efter en tur på sin svarta Puch från 1958, brukar hon säga ”fan du är som nykär när du kört mop-pe”. – Det är känslan att vara som 15 igen. Enkelhe-ten. De andra i vänföreningen Moppe Mojens vän-ner håller med om känslan. Sören Nyhammar, 67 år, från Värmdö, tycker att det är som att vara i en annan värld. – Jag får kontakt med ungdomen när jag sitter där och skumpar. Sången från maskinen, som sur-rar i bakgrunden. Vridmomentet i motorn, vrr-rooommm, när man ökar gasen. Motorn är ett un-derverk. Att den lilla maskinen orkar dra mig upp för backen och jag slipper cykla, säger Sören Ny-hammar.Veteranmopedisterna, de flesta mellan ”60 år och döden” som en medlem uttrycker det, träffas med jämna mellanrum för att åka på utflykt. Med sina ”vurpollon” på huvudena puttrar de denna kväll upp och ned för småvägar, som går i kring-elikrokar genom skogen i Österåker.När dEt blir för brant, sätter de som inte har trampor ned fötterna i marken och springer upp-för backarna. Då och då hetsar de varandra lite grann, tutar med hornen och kör om med ett ret-samt tryck på pysknappen. – Ingenting tar fram barnen i gammelgubbarna som stigen genom den här skogen. Rötter, stenar och hoppa ska det vara, säger Gösta Johansson, 74 år, som leder mopedturen på sin solgula post-moppe, en Crescent 1132 från 1970.I år fyller mopeden 60 år. Gösta Johansson, som även är medlem i Motorhistoriska riksförbun-det, minns när det blev lagligt att köra cykel med hjälpmotor den 1 juli 1952. Föraren måste vara minst 15 år. Fordonet skulle ha en ljudsignal med dov, jämn ton, fick köras i max 30 kilometer i tim-men och ha 0,8 hästkrafter. Så småningom höjdes det till en hästkraft.– Det var bra för dem som hade lite mage. De hade fått trampa så in i helskotta tidigare på sina mopeder med trampor säger Gösta.Han tillhörde dem som redan innan lagänd-ringen körde moppe utan körkort på skogsvägar-na hemma i Össeby-Garn och milen till jobbet på Antennspecialisten i Åkersberga. Efter andra världskriget var det många som kör-de föregångarna till mopeden, så kallade ”lätt-viktare”, både lätta motorcyklar och motordrivna cyklar.– Det hade drängarna råd med och tur var väl det, annars hade det blivit inavel. Nu kunde de åka till nästa by i stället och träffa tjejer. Under min tid åkte vi till varandras dansbanor, slogs med killarna och kelade med tjejerna, berättar Gösta Johansson. MoppE MojENs färd går vidare mellan vid-sträckta fält, där resan är målet. I den låga farten har veteranmopedisterna gott om tid att vinka till-baka till folk vid vägkanten, njuta av landskapet och ta in dofterna i den friska luften med stråk av höstkyla. När solen snuddar grantopparna på an-dra sidan åkern är det dags för fika. Snart är grusplanen vid Domaruddens kafé full med veteranmoppar. Där finns även en ”riktig kär-ringmoped”. – Det heter Fram, men det står där bak. Den kallas för elefantarsel för att den är så stor där bak, säger Lilian ”Mopedmorsan” Nilsson, en av föreningens få kvinnor. Hon fick mopeden med Victoria-motor av ma-ken när hon var 47. Då hade Lilian varit ”jättesu-gen” sedan hon var tonåring.– Brorsan fick en moped, men inte jag. Jag kör-de traktor i stället. Som 14-åring fick hon dock låna en moppe vid ett tillfälle. En riktig skrotmoppe som skramlade baktill, där kompisen satt. När Lilian nästan var hemma mötte hon en polisbil. Lilian körde rakt in skogen, slängde moppen på marken och låste in sig på utedasset.– Polisen kom aldrig, de såg väl att de skrämde skiten ur mig. En efter en dyker förarna upp och lindar in sig i fleecefiltar på uteserveringen. Lilian konstaterar att det alltid är en del veteranmopedister som för-svinner under turen. Orsaken är att deras mope-der har gått sönder på vägen.– De kommer så småningom. Reservdelar finns det gott om. Och kunnigt folk, säger Gösta.– Någon har fått stopp efter att ha fått en sotflaga på stiftet