Dr moppe en legend

Dr Moppe. Apollo, Mustang, Puch, Rexoped, HMW – Kjell Johansén har gott om gamla mopeder, som han lagar med sina kalsonger

Men man anar ändå en viss besinning. Nu har han sju, åtta stycken, men bara för några få år sedan hade han dubbelt så många.

Mopparna har han i en verkstadslokal som han delar med några andra personer. Eller delar och delar; alla har var sitt utrymme, där de huserar själva.
– Här är lite rörigt just nu, urskuldar sig Kjell Johansén.
Det är inte bara mopeder här nere. Här finns en del vanliga trampcyklar också.

Och reservdelar.
– Jag har varit runt och tjatat till mig gamla lager från affärer som har stängt. Då är det allt eller inget som gäller. Det han inte behöver själv får han försöka sälja, på internet eller på moppeträffar, som det finns en hel del av numera. Om det har att göra med att de pojkar som var med när mopedkulturen var som livligast nu har blivit farbröder med tid över ska vi låta vara osagt.
– Det har blivit svårare att komma över bra gamla mopeder, och de man hittar har blivit dyrare, konstaterar Kjell Johansén.
Som inte drar sig för att en långtur. Två gånger har han köpt moped i Stockholm och sedan satt sig på den och kört till Malmö.
Bil med släp är inget alternativ, eftersom han inte har något körkort. En ögonskada i de övre tonåren satte stopp för det.

Kjell Johansén föddes i Uppåkra och växte upp i Limhamn. Far var trädgårdsanläggare, mor var städerska och hemmafru.

– När jag blev 15 tjatade jag till mig en moped; jag visste att det stod en ledig i en annan butik.
Efter folkskolan började han i yrkesskola, skulle bli målare.

– Men jag hann bara gå där i två månader innan jag fick ögonskadan. Näthinneavlossning.
Det blev blindskola i Norrköping, där han fick lära sig käppteknik och punktskrift. För att vara förberedd ifall det värsta skulle hända och kirurgin inte lyckades.
– Jag är själv förvånad att jag inte vara mer orolig, mer nervös, funderar han.
Han blev inte blind, men bilkörkort fick han alltså inte ta.

Åter i Malmö började han arbeta i Studio Playback; den drevs av Rock-Christian, som hade ett förflutet som ljudtekniker på Radio Syd, piratstationen som sände från en båt i Öresund.
– Den främsta näringen var att lägga ljud till bildband, åt företag och skolor, och göra språkkurser på band.
Men det gjordes musik också. Mest handlade det om dansband, men det hände också att legenden – åtminstone i Malmö – Johnny Bode

kom ner i studion för att få deras omdöme om en ny låt han hade gjort. Ett par låtar med Ricky Bruch blev också inspelade.
Och så var det det här med ljudporren. Kjell Johansén berättar hur skådespelare från Stadsteatern hade som extraknäck att sätta sig i studion och läsa en pornografisk dialog.
– Sedan lade vi till ljudeffekter.

Det var flakmoppen han körde till Simrishamn, där han övernattade i tält. Man får för övrigt se till att ha ordentligt med drivmedel med på en sådan resa, eftersom bensinmackar inte längre har den oljeblandade bensin som de här gamla fordonen går på.

Flakmoppen

hade han också med sig till Värmland i somras. Han och några likasinnade hade nämligen bestämt sig för att följa med Packmopedturnén. Där reser artisterna runt i Värmland på flakmopeder, där de också har sin utrustning.

Kjell Johansén berättar att han och kompisarna fraktade upp sina mopeder. Sedan höll de sig en bit bakom artisternas mopedkaravan, för att inte vara alltför påhängsna. Men deras närvaro gjorde nytta, eftersom de kunde hjälpa till när Nisse Hellberg fick punktering. Turnén tangerade Kjell Johanséns andra stora intresse: musik.

– Jag samlar gamla vinylplattor. Mina husgudar är Cornelis. Värmlandsrundan gav också tillfälle att skaffa lite nya namnteckningar på hans Koreaduffel, som hängt med ända sedan 60-talet.